tobias was here

Borde inte ni sova vid det här laget? Det borde i alla fall jag. Jag har i flera dagar gått till sängs tillsammans med fågelkvitter, dagg och morgonsol. Nu ligger jag min säng och filosoferar, som jag alltid gör under nattens timmar. Stackars min eventuella livspartner. Men jag har kommit på att många människor är precis som vampyrer, där själva jakten är det som lockar. Spänningen, förväntan och ovetandet är det som står i fokus. Offret behöver ibland inte ens vara anledningen till det man vill åstadkomma, utan endast en pjäs som vampyren på måfå råkat välta. Även vid de tillfällen då det existerar en anledningen, någon tyngre drivkraft som avgör, så är jakten fortfarande huvudrätten. Ibland behöver inte ens bettet tas, och blodets smak spelar ingen roll. För leken är redan slut sekunden man stannat. Det roliga är över. Är det upp till var och en då att själv bestämma hur fort man ska springa för att hålla leken vid liv. Är det värt det? Ligger det i mina händer? Ibland tror jag det är bäst att inte ens kasta tärningen från första början. Fast det beror på, för om man gett sig in i leken, får man leken tåla. Det var något av de första man fick lära sig här i livet, när man stod där på skolgården med sina blödande skrubbsår.