tobias was here

Ibland står man på varsin sida av motorvägen. Bil efter bil flashar förbi. Alla färgglada fartstreck tillsammans med den surrealistiska, dimmiga känslan avgaserna lämnar efter sig, gör det svårt att urskilja varandra. Bara små korta ögonblick möts man. Därför vet man inte, därför kan man inte se om den andra har tagit steget och börjat korsa vägen, eller t.o.m. kastat ut sitt hjärta på den dödsdömda väggrenen. Egentligen önskar man att man vågade chansa. Bara blunda och hoppa över räcket för att gå rakt fram och plocka upp det och möta personen. Det verkar så enkelt. Men ibland kan man inte. Ibland vågar man inte. Man vågar inte chansa, för man vet inte om hjärtat verkligen ligger där och väntar eller om det bara var en illusion, något man i brist på verklighetsuppfattning intalat sig själv, för att man hoppades. Jag önskar att jag var en sådan som sket i det och gick ut i alla fall och tog risken att bli överkörd. Att jag inte tog risken att hjärtat blivit utkastat, utan att jag hämtat upp det. Att bilen istället hann före.