one and only thrill



Livet är allt bra konstigt ibland. Tycker ni inte det? Jag slutar aldrig att förvånas. Men det kanske är bra? Det är trots allt alla våra olika historier som tillsammans blir den fulländande och färdigskrivna boken. Din egen bok, som du kan titta tillbaka i och minnas. När allt som hela tiden funnits framför ens ögon klarnar och man vet vad man vill, blir allt så mycket enklare, även om det inte alls behöver betyda att det är enkelt. För du kommer inte alltid ha kontroll över dina berättelser. Vissa historier kan bara bli färdigskrivna av andra. Ibland ligger kapitlets sista rader och väntar på någon annans läppar.



highway



Ibland står man på varsin sida av motorvägen. Bil efter bil flashar förbi. Alla färgglada fartstreck tillsammans med den surrealistiska, dimmiga känslan avgaserna lämnar efter sig, gör det svårt att urskilja varandra. Bara små korta ögonblick möts man. Därför vet man inte, därför kan man inte se om den andra har tagit steget och börjat korsa vägen, eller t.o.m. kastat ut sitt hjärta på den dödsdömda väggrenen. Egentligen önskar man att man vågade chansa. Bara blunda och hoppa över räcket för att gå rakt fram och plocka upp det och möta personen. Det verkar så enkelt. Men ibland kan man inte. Ibland vågar man inte. Man vågar inte chansa, för man vet inte om hjärtat verkligen ligger där och väntar eller om det bara var en illusion, något man i brist på verklighetsuppfattning intalat sig själv, för att man hoppades. Jag önskar att jag var en sådan som sket i det och gick ut i alla fall och tog risken att bli överkörd. Att jag inte tog risken att hjärtat blivit utkastat, utan att jag hämtat upp det. Att bilen istället hann före.



spegel spegel



Tycker ni att jag ska klippa av mig mitt hår? Låta det falla till marken och bli bortsopat, glömt och ersatt? Jag är sugen på höst nu. Ta fram min tjocka stickade halsduk. Dra på mig en ullig jacka, kängor och gå på de röd-gula gatorna tillsammans med de fallande löven. Sedan går man in på ett fik, beställer en varm skummande kaffe, slänger av sig alla kläder i soffan bredvid och sätter sig vid fönstret och tittar. Jag älskar att titta på förbipasserande människor. Människor fullt upptagna med deras egna problem, förväntningar och livshistoria att de inte ens märker vem eller vad som väntar på dem framför. Som vattenpölen, vars existens de när som helst kommer att svära över. Ingen ser alla ens yttre dominerande fel man själv så slaviskt är besatt av. De enda vi ser och är intresserade av är vår egen spegelbild, när vi stressat vandrar förbi ett mörkt skyltfönster.

Wake up call



Jag har alltid väldigt lätt för att bli inspirerad av saker och ting. Något jag hör, något jag ser på TV eller bara någon idé jag får för mig. Detta har hänt igen. Jag har fått ett wake up call. Vet inte om dess betydelse kommer vara lika stark imorgon, men denna gång tror jag faktiskt det. När detta inträffar vill jag förändra allt. Hela livets matta ska ut och dammas av, sedan ska den dammsugas för säkerhets skull för att till sist tvättas ren och lukta gott. Först då har jag börjat mitt nya liv. Det känns som att jag har fastnat lite i livets rulltrappa. Försöker ta steget av men mitt skosnöre har liksom fastnat där trappan åker under marken igen. Jag får den där paniken att jag måste ta mig någonstans i livet. Rädd för att bli fast här. Det hjälper inte att se folk i sin omgivning och i samma årskull flyta iväg på de små barkbåtar de täljt ihop. Det fungerar både som en ångestboost och en fackla i röven. Varför ska jag ta jobb i en liten klaustrofobisk klädaffär när man kan dra till New York och plugga? Vill hoppa även om jag inte är säker på att bassängen nedan är fylld med vatten. Det är ju meningen att denna tid i livet jag befinner mig i nu ska vara den bästa. Ibland måste man våga chansa. Nej, inte ibland- utan Alltid. Jag har fått höra att jag inte får vara en nejsägare i livet. Det är nog sant. Det värsta som kan hända är att tiden går och att jag missar den där bussen som är till för bara mig och ingen annan.

Det känns som att jag mest skriver sådana här små texter nu för tiden. För det är saker som dessa som tar fokus i mitt liv just nu, precis som hos många andra som snart ska lämna boet, och det är ju trots allt mitt liv jag skriver om som ni får vara med och följa.


RSS 2.0